Häromdagen bestämde jag mig för att det var dags för Davids cykelpremiär. Solen sken och allt var idylliskt tills jag vände mig om och såg att han satt med hjälmen i famnen.... Arg som ett bi när jag skulle sätta på den. Han lät som att jag slog honom. Med rödgråtna ögon(Davids, inte mina) kom vi fram till Annika och jag var sååå kaffesugen. Men, kaffebönorna var nästan slut så det var inte tal om någon latte. Efter lite lek och blask cyklade vi hem igen. Bara ett kort avbrott när cykelhjälmen åkte i backen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar